Hästtankar

Som några av er kanske redan vet genom facebook, så har jag tagit ett tufft beslut angående Dilla nyligen. Jag har valt att lämna henne och gå vidare. Både jag och Dillas ägare har känt på oss ett bra tag att våra träningsätt är väldigt olika. Det har blivit en krock i träningen, jag kan inte leva ut min filosofi fullt ut och Dilla blir förvirrad. Vi vill så olika saker, jag och ägaren, och ingen av oss vill ändra på sig, så det här är tyvärr den enda vettiga utvägen. Jag och ägaren förstår varandra, och tycker båda att det här är ett bra beslut. Jag kommer fortsätta träna Dilla fram tills jag hittar något nytt och sen kommer jag nog aldrig sluta vara med henne och i stallet då och då eftersom jag stormtrivs där i övrigt!

Men visst känns det tungt. Min fina, älskade, duktiga, kloka Dilla. Finaste Dilla. Som har lärt mig mer än någon annan häst någonsinn har gjort. Hon har absolut inte gjort det lätt för mig, med alla hennes åsikter om allting, och hon har lärt mig så mycket, hon är den bästa läraren jag har haft, utan tvekan. Dilla har i princip gjort mig till den hästmänniskan jag är idag. Vi har haft så dåliga stunder tillsammans, men vi har också haft dom bästa stunderna. Vi har kämpat så hårt båda två med så mycket tillsammans. Jag är så glad över att ha fått se henne utvecklas så som individ.. för visst har hon växt massor, under tiden jag kännt henne! Tänk vad långt vi har kommit endå?! Så långt som vi har kommit idag trodde jag aldrig att vi skulle komma. Ååh.. jag hade så mycket planer för oss, som vi aldrig kommer kunna genomföra.. hade hoppats på en betydligt längre tid tillsammans.

En del av mig känner sig så vilsen nu.. Hur kommer min vardag fungera utan henne? Hon har ju varit en stor del av mitt liv i en tid nu. Mitt liv har ju kretsat kring henne?! Jag är ju "tjejen med russet som ser lite ut som en haflinger". Hon känns lite som en del av vem jag är..

Men livet går vidare, och även om framtiden känns skrämmande så ser en annan del av mig fram emot nya hästar att lära sig saker av och nya utmaningar och problem att lösa. Sen så är det här antagligen inte sista gången jag kommer fastna för en pålle som jag inte kommer kunna spendera all min tid med i en evighet, så jag får väl lära mig att vara glad över den tiden vi fick tillsammans istället. Med mig efter det här tar jag iallafall otroligt mycket kunskap och erfarenheter som jag inte hade i närheten av innan jag träffade Dilla och de andra hästarna, och för det är jag evigt tacksam både hästarna och deras ägare!