Sorg och Saknad
Jag hade US möte i ridskolestallet idag. När jag kom in i stallet pratade jag lite med Michelle och Saga. Efter en stund vart det fritt fram att hälsa på Lady. Jag gick fram till hennes box, satte mig på huk och kallade på henne. Hon kom nyfiket fram och nosade. Det räckte för att jag skulle bli nära att brista i gråt. Jag stängde boxen och gick där ifrån, klarade inte av att vara där längre.
Jag saknar henne. Jag vet att hon kanske inte saknar mig, eller kommer ihåg mig. Jag var bara medryttare på henne i 1år, och jag pysslade bara med henne 4dagar i veckan. För henne är jag nog bara en av alla människor som ridit henne men för mig är hon.. Jag vet inte, det enda jag vet är att jag saknar henne enormt.
Idag när jag såg henne kom jag på en sak. Jag bara måste få köpa henne. När ridskolan säljer henne. Då skulle hon få leva sina sista år hos mig, aldrig byta ägare. Aldrig mer bli dragen i munnen, piskad på eller sparkad i sidorna. Aldrig behöva på på en ridbana dag efter dag. Hon skulle aldig få känna sig nertryck och olycklig. Jag skulle göra allt för att hon skulle få leva ett så bra liv som möjligt. För det är hon värd, efter allt som hon har gjort. Jag skulle visa alla vilken underbar ponny hon är, ta fram hennes bästa sidor. Göra henne lycklig.
