En tomhet
Idag red jag min sista tur på Lady som medryttare. Jag har typ inte fattat än, att jag inte längre kan räknas som Ladys medryttare. Lady har ingen medryttare. Jag har ingen medryttarhäst. Fy tårarna tränger fram när jag skriver det här...
Jag kommer ihåg dagen när jag skulle skriva på avtalet. Jag skulle bli medryttare på min absoluta favorithäst, jag var så himla glad. Det pirrade i magen och det var någon speciell nervös och nyfiken känsla över det hela. Det känns som att det var igår. Det här året har gått så fort. Jag var så ny ibörjan innan jag hade fått in rutinerna och allt, bara att rida ensam på banan var en stor grej.
den här bilden togs ungefär 2månader efter jag blev medryttare på LadyGud vad jag har utvecklats på det här året, både som ryttare och som människa. Jag har fått erfarenheter jag kommer bära med mig hela livet. Och jag har träffat och lärt känna en massa fina vänner.
Det är så mycket jag kommer sakna! Åka buss dit efter skolan, sitta i klubbrumet och prata och äta mat, hjälpa alla barnen i stallet, packa hö, mocka Ladys box, borsta och pyssla och tvätta henne, rida henne, ta ut henne och äta gräs, stå i hagen med henne, sopa stallgången, tvätta vattenkoppen, fixa havre och mineraler, cykla till stallet och lyssna på musik, cykla från stallet i mörker och spöregn, den pirrande glada känslan varje gång Lady lyfte på huvet och gnäggade när jag kom, smörja utrustning, halka runt på isen utanför stallet, övernattningar, långa uteritter, ta ett dopp i sjön efter stallet, sitta i Ladys box och lyssna på när alla hästarna äter sitt hö, cykla med rex till stallet, samåka med de andra medryttarna, bygga hoppbanor i skogen, jag har inte nämnt allt! Bara att få komma dit och känna, nu är jag hemma! Gå in och sätta sig i klubbrummet och bara njuta över att vara ute på landet bland djuren.
Snart måste jag städa ur mitt skåp, lämna in min hästhållningsbok och min blipp. Jag måste lämna in min blipp, min "hemnyckel", jag kommer inte längre ha tillgång till att komma in i stallet, tillgång till att komma dit, komma till mitt tredje hem. Det låter kanske töntigt, men det är faktist så det känns. Har tillbringat oftast minst 5dagar i veckan där, det kändes ibland som att jag var mer där än vad jag var hemma.
När jag skriver det här kan jag innerst inne inte förstå hur det kommer bli, att det verkligen är sant. Att det är över nu. Det känns som ett stort tomrum när jag tänker mig mitt liv utan stallet. Vad ska jag göra på helgerna? Vad ska jag göra alla dagar jag brukade åka till stallet efter skolan?
Jag kommer sakna min fina vän så himla mycket. Hon har lärt mig så himla mycket. Jag ångrar inte en sekund att jag blev medryttare på henne. En sak jag aldrig nämn är att det ska bli så jobbigt att lämna henne där. Min älskade flicka, som har varit där så himla länge. Hon måste fortsätta vara där och springa runt på banan med en massa olika barn på ryggen som drar henne i munnen och dunsar i sadeln. Fyfan, det är så jobbigt att tänka så. Jag önskar att jag kunde ta henne därifrån och göra henne till min egen lilla ponny.
jag kommer sakna dig min älskade vän!
