Andlighet och telepati, vad är det för påhitt egentligen?
Nu har det varit tyst här på bloggen ett bra tag. Det beror mestadels på att jag behövt/behöver en paus för att bearbeta nya erfarenheter och tankar samt för att släppa taget om Dilla litegrann. Jag har egentligen velat skriva ut det som finns inuti mig ett tag på bloggen men har inte orkat/kunnat formulera mig, jag erkänner att jag är lite rädd för skriva ut allt också och det är lite konstigt för det känns som att genom att sätta ord på det, förminskar jag det. Men jag tänkte i alla fall försöka lite nu, för jag vill endå dela med mig.
Jag har så länge jag kan minnas tyckt att telepati och att kunna samtala med djur och döda är något väldigt spännande. Man har ju hört om det ibland, på tv, sociala medier eller från vänner i sin omgivning, men skeptisk, det har jag alltid varit. Varför skulle bara vissa ha den möjligheten? Det finns ju inga fysikaliska bevis, så vad finns det som säger att det hela inte är en enda stor lögn?
Sen under ett par veckor tillbaka har min uppfattning om det här vänts upp och ned. Det hela började med att jag började känna att någonting saknades i mitt sätt att umgås med hästarna. Jag har alltid letat efter det bästa möjliga sättet att umgås med dessa djur, har alltid varit intresserad av psykologi och beteende, gått från traditionell ryttare, till NH-hippie, till klickerfantast, till… ja, vad är jag nu egentligen? Någonting fattades i kommunikationen, ibland kändes det som att träningen nästan blev mekanisk. I detta förvirrade tillstånd beslöt jag mig för att börja leta efter vad som saknades.
Det var då jag kom att tänka på och bestämde mig för att besöka Lovisa (http://urhasten.se/) som verkade ha hittat ett djupare sätt att kommunicera med djur. Jag åkte till Örebro för att vara med Klara (https://klaraforsstrom.wordpress.com/) i 3 dagar. Tillsammans besökte vi Lovisa och det var minst sagt ett intressant möte. Vi tog en lång promenad tillsammans bland höstlöv som lystes upp av solen och Lovisa förklarade och svarade på en del av alla tusentals frågor jag hade inom mig.
Efter 3 helt underbara dagar satt jag mig på tåget hem igen, mer förvirrad än någonsin. Vad hade jag precis varit med om och var verkligen allt jag hört sant? Skeptisk var jag fortfarande men för att försöka få någon slags bekräftelse bad jag Lovisa ha sessioner med två av de närmsta djuren jag hade runt omkring mig. Det var när jag fick läsa vad de hade att berätta, som jag insåg på riktigt, att det inte fanns någon tvivel längre.
Allt det här har tagit ett tag för mig att smälta och jag har nog inte än förstått vad det här stora nästan oförklarliga är för något, helt ärligt så skrämmer det mig litegrann. Men jag är så nyfiken och kan knappt vänta på att få veta mer. Och jag måste tacka Lovisa och Klara för att ni förändrat min syn på livet.
Inom en inte alltför lång tid tänkte jag dela med mig av en del av sessionerna Lovisa haft med Dilla och Rex, så håll utkik!
/Amanda
