Hästtankar

Plötsligt slog det mig, att av allt vi har gjort tillsammans, som trickträningen, frihetsdressyren, alla cykelvändor, joggingvändor, långpromenader, lekstunder och allt vad vi har hittat på, så är det stunderna som vi delat tillsammans där vi inte har gjort nånting mer än att bara varit tillsammans som jag saknar allra mest. Det kan man kanske inte tro. Det är många som uttryckt sig ungefär såhär "åh vad tråkigt, du som har gjort så mycket jobb med den där ponnyn och ni som gjort så mycket tillsammans" när dom hört att jag skulle sluta som medryttare på Dilla. 

Men det är inte det som känns jobbigt. Att vi kommit en bit tillsammans och att jag nu måste "börja om" med en ny häst, det gör mig nästan ingenting. Det är de där små sakerna i vardagen som jag saknar. Det är dom stunderna jag saknar mest, det som har betytt allra mest för mig. De andra har bara varit en bonus. Det är så lätt att fastna i att bara vilja utvecklas och visa upp resultat av träning och att vilja vara på topp hela tiden. Men det är inte det dom är det viktiga.

Det här inser jag nu. Att det är dom små sakerna som faktiskt spelar roll, inte dom stora. Så tror jag faktiskt det är med allt, i slutet kommer det nog inte vara de stora grejerna i livet vi minns, utan de små, de vi vanligtvis tar för givet. Det gäller att uppskatta de lilla, släppa lite på all press på att prestera och börja njuta av det lilla som annars är så lätt att ta för givet.

/Amanda