Hästtankar

Först hade jag inte tänkt publicera sessionen med Rex här på bloggen, eftersom det trots allt är en hästblogg, och det kändes nästan lite personligt att dela med sig av en del av det han hade att berätta, men efter en del funderande kom jag fram till att jag ändå ville dela med mig.

Exakt allt som stod i sessionen stämde in på min fina vän, så efter att ha läst den hade all tvivel hos mig förvunnit. Hur skulle jag kunna tvivla på en av mina bästa vänners ord? Det fanns ju ingen tvekan om att det var honom Lovisa hade pratat med!

Rex är född 07 och har bott hos min mormor sedan han var valp. Eftersom jag och mormor har en väldigt nära relation har det automatiskt blivit så att även jag och Rex blivit nära vänner. Därför var han ett självklart val när jag skulle välja den första individen som jag ville att Lovisa skulle ha en session med. 

[Jag hälsade på Rex och han förmedlade ganska hastigt mörka bilder som om han ogärna skulle vilja prata just för tillfället. Första intrycket får jag känsla av att han inte riktigt har tid för mig, men när vi kommer in på ett speciell ämne yttrar han nyfikenhet för att veta mer. Han känns lite frånvarande för tillfället. Som om han är mitt uppe i sin egen sysselsättning eller kanske en vila.]

Ni människor är ganska finurliga figurer. Det är inte alltid jag förstår er, men jag har ju blivit tvungen att förstå att saker och ting inte alltid kan vara på det sätt som för mig hade varit mest naturligt. Ibland får jag på känn att jag behöver hälsa på främlingar, men ”Nej, nej!”, gör inte det. Jag måste vänta in, ta det lugnt och få en signal som säger åt mig när det är vidare lämpligt eller inte. Jag upplever att människor har en förmåga att försöka spegla av sig falska uttryck och känslor. Jag kan vara väldigt bra på att muntra upp dessa negativa tillstånd. Jag ser det som en del av min uppgift. Människor vill väldigt sällan involvera sig själva i hur de mår. Som om det vore fel att känna efter i kroppen när det gör ont och varför vill ni inte hitta lösningar istället för att älta saker som går att förändra? [Har din mormor ont i övre kroppen, axlarna, rygg eller dylikt?]

Hur ser du på människorna i din närmsta närhet? De är mer frånvarande än närvarande större delar av dagarna. Det blir som att jag följer med i svängarna, men hittar jag någonting som jag vill visa eller göra är det mer stånk och stön än annars. Och när jag stånkar och stönar åt er händer det inte mycket heller [han kan inte hålla sig för skratt här. Han tycker det är riktigt märkligt, men det finns viss charm i det likaväl].

Att utesluta varandra på det här sättet kan orsaka en ond cirkel som surrar runt vissa dagar, som egentligen inte har någon ände och de inblandade kan drabbas av hopplöshet. Att vara med i hopplösheten kan bli ensamt då det avskärmar och om inte ensamt, stöter man ut sig själv från att vara tillsammans med sin omgivning. Det här går direkt mot mina egna naturliga behov. Så som att få vara delaktig i olika beslut. Beslut som kretsar kring mig och oss, som vill fungera som samlevnadspartners. [Visar bild på bland annat Amanda, en medelålders kvinna med ljusare hår och en till kvinna som är något större i kroppsformen och med mörkt hår. Rex berättar också att han har lagt märke till växlande hårfärger, vilket i sin tysthet har lett till förvirring. Han fnissar till lite lättsamt åt några män som oftare än kvinnorna förstår Rex's behov av att busa och liva upp stämningen.]

Eftersom jag bor i ibland fler än ett hem är det viktigt för mig att direkt hitta en lucka i den här onda cirkeln, för att snabbt klara av anpassningen. Det här är ett beteende jag har som får mycket att fungera. Det här betyder inte att jag är en fullständigt passiv familjemedlem, men det betyder att tid som i handlingar inte får vidare plats. Var och ens utrymmen har ingen möjlighet att få det utrymme som krävs för att klara av sig själv, varandra eller främmande ting och personer.

[Rex fortsätter berätta med känslor, hur viktigt det är att samspelet ska fungera i vardagen, för att den ska upplevas givande och harmonisk. Mycket sker i farten, även om det såklart finns stunder där både ni och han får plats för återhämtning. Rex ser sig själv som en tankspridd och energisprudlande hund. Med mycket energi, som han faktiskt kan reglera till låg och hög ganska bra själv. Ibland kan det bubbla över, men ofta fångas han av människor runt omkring honom. Han vet att sin uppgift tydligt behövs i cirkeln för att det ska fungera. Att vara någon som hjälper till med att ersätta negativ energi till positiv, är en av hans viktigaste uppgifter. Han tar det här på stort allvar, känns väldigt seriös och det sker med ett sant nöje. Däremot upplever han sig mer misslyckad vissa dagar, när alla inte alltid är mentalt fungerande. Det här går inte att ge något vidare exempel på för tillfället, istället ger han mig tydliga känslor som pekar på vilka som lättast får honom på bättre humör när hans uppgift inte har gått lika bra. Direkt hänvisar han mig till manliga människor i hans närhet. Det finns en gnutta matchokultur mixad i spontanitet och skämtsam stämning. De manliga filurerna har betydligt mycket lättare att skratta bort det som tynger, än kvinnor som har mycket lättare för att uttrycka sig med höga toner eller gräva ned sig med djupa tankar.]

Det finns så mycket jag har sett med mina ögon, hört med mina öron och luktat. Det går kanske inte att förstå, men när någonting bekymrar er så starkt, att jag både hör och ser det hänga i luften, stinker det otrevligt överallt. Det har speciellt hänt någonting hos Amanda som gör mig fundersam till och från. Varför blir hon så arg och känner sig sorgsen? Jag vill gärna vara där för henne, för att försöka observera hennes dagar, vad hon går igenom och varför hon mår så som hon gör. Jag är rädd för att hon kanske flyr sig själv, det är inte platsen det onda finns i. Det är inom oss det kan finnas och den rätta vägen är att finna sig i de olika situationerna för att hitta en god anpassning. Det är precis det jag har gjort och se på mig, jag mår bättre än någon som försökt löpa en oklar riktning, från bekymmer.

[Jag och Rex avslutar samtalet där jag känner igenom honom, då hans uppgift har gett honom vissa spänningar i kroppen i sin helhet. Spänningar som många av dem ofta släpper efter en natt. De uppstår efter segare dagar. Han berättar att vissa dagar är givetvis bättre eller sämre än andra, men på senare tid har han haft lite drygare dagar som känt tyngre. Jag nämner också för honom att du (Amanda) kommer berätta för honom vad du går igenom för separation med en kär vän, som möjligen kan vara en anledning till din mentalitet.]