Hästtankar

Session med Dilla 23 november 2015 ~ Lovisa Ivarsson

[Jag får till mig en orolig känsla som hamnar i magen. Hon är orolig och känner att det är mycket som håller på att hända, eller i alla fall att mycket har hänt. Inte för att hon är behov av att äga kontroll, men hon blir utmattad av att inte få veta, inte vara delaktig i vad som sker. Sedan släcks oroligheten i magen och hon visar mig en donande känsla i huvudet. Det rör sig många tunga tankar i huvudet. Jag undrar lite vad det kan vara, men hon avböjer och menar på att hon knappt vet själv. Jag uppfattar henne som vilsen, vilket hon bekräftar på ett sätt som när vi människor nickar på huvudet. Det känns som att hon någonstans inte riktigt vill erkänna sitt tillstånd, som att hon är för upptagen med det som sker runt omkring, att hon inte riktigt hinner ta itu med det som väntar på insidan av henne. 

Dilla fortsätter förmedla känslor. Hon saknar det där lugna och jag tänker direkt på en energi, som är just det lugn. Men nej, inte det lugnet, hon menar dig Amanda. Du är inte en människa, du är ett lugn. Ett lugn som har tillhört henne och hon sätter färger på dig, som röd och blå. Det ser inte alltid så bra ut, men det behövs inte när två olika färger fungerar så bra ihop. Även om du inte alltid var lugn, hade du din trygghet i det lugna. Precis som Dilla fann det lugna där hos dig.

Jag frågar Dilla om hon känner att lugnet skulle kunna komma tillbaka, men det är som att hon skakar på huvudet. Även om det har försvunnit är det nog det som hon startat en process inom henne – att hitta lugnet på något annat vis. Hon förstår att hon inte riktigt kan fortsätta i en ovisshet och sedan inte ha lugnet, det kommer att behövas där för att orka med en tid av förvirring.

Sedan tar hon mig tillbaka till en relativt gammal, men tyngre tid, då hon var mer bråkig än någonsin. Det var som att hon inte hade något lugn, ingen stabil punkt och var mycket vilsen. Jag tolkar det som att hon var en ungdom. Det har tagit lång tid att identifiera sig själv och hon ser det som att hon är på väg tillbaka i utvecklingen. Hon beskriver sig inte som den typ av individ just nu, men hon känner sig rädd att bli den. Jag får till mig att Dilla påverkas mycket av vad omgivningen sätter för krav på henne. Ibland säger hon mest emot för att ha någonting konkret att svara med, utan att egentligen ha någon vidare tanke bakom. Det är som att hon inte vet vad hon ska svara, hon har inte tagit reda på vad hon själv vill.

Jag frågar henne om hon har blivit frågad vad hon vill, och det säger hon att hon har blivit frågad. Men det har hänt att hon fortfarande inte fått vidare arbeta med självkänslan. Som dess värre är och varit väldigt låg. Hon ser inte mycket vikt i det hon säger och krävs det ett snabbt svar, är det mycket lättare att säga JA eller NEJ för att ge ett svar. Vidare frågar jag Dilla hur det här kommer sig och hon spänner ansiktet. Hon vet inte, hon känner sig delvis förvirrad. Det är som att många rynkor kommer fram när hon tittar omkring sig.

Det har varit svårt att växla mellan många människor och jag förstår att hennes redan lite större tendens till förvirring, förvirrar henne ännu mer när flera människor bemöter henne olika. Det har inte varit lätt, det har gjort henne ibland grinig, ovillig, oförstående. Ibland har det gjort henne glad också, eftersom det gett mycket tillbaka beroende på vad hon har fått hitta på under dagarna.

När jag och Dilla har kommit så här långt i samtalet känner jag att Dilla bestämt sig för att inte berätta mycket mer. Hon känner sig färdig och tacksam. Hon har fått prata och ventilera, vilket har varit behövligt.]

 Jag har skjutit upp att publicera Lovisas session med Dilla ett tag. Mest för att jag inte vet vad jag ska skriva om den. Det enda som kommer upp i mitt huvud är hur mycket jag älskar denna ponny och hur gärna jag vill vara med henne. Hon är så fantastisk. 

Jag förstod först inte vad Dilla menade med att först beskriva mig som ett lugn, sen mena att lugnet inte skulle kunna komma tillbaka. Jag frågade Lovisa som förklarade att Dilla menat att hon förstått att jag sagt hejdå till henne och att hon behövde klara sig själv nu. Det var skönt att höra såklart, att hon har förstått, för jag har verkligen försökt berätta det för henne. 

Min saknade fina vän.